Sarah och Rocky på kvalitetsbedömning i Syd
Kvalitetsbedömningen den 19e oktober i Genarp, 2024 – En kattunge med livvakter och härliga känslor!
Vi har haft många möten och otaliga diskussioner i vår messengerchatt kring allt förberedande arbete inför kvalitetsbedömningen i Genarp den 19 oktober 2024. Jag, som endast har en häst och väldigt lite erfarenhet av att visa hästar, har kanske inte kunnat bidra lika mycket som de andra med gedigen kunskap och erfarenhet. Trots detta har arbetet präglats av gemenskap och en samhörighet som jag tror få andra rasföreningar i Sverige har. För mig, som ofta är funktionär och volontär inom hästvärldens olika delar, är Morganhästföreningen unik i sitt slag. Vi fungerar mer som en familj än en krånglig, byråkratisk intresseorganisation.
När rikset hölls i augusti var jag frustrerad och ledsen över att inte kunna delta, varken med häst eller mig själv. Mitt resonemang att inte åka dit kretsade kring att Rocky bara var lite över ett år och inte gjort en sådan lång resa i släp tidigare, eller i släp överhuvudtaget. Hela året hade jag varit taggad på att få åka på rikset igen efter mitt första riks året innan. När vi i region syd möttes och flera uttryckte liknande känslor som mig, föreslog någon att vi kanske kunde ha en egen visning på hösten. Med den medlemsgruppen vi har i Syd saknas inte drivkraften och idéerna sprutade. Tack och lov kunde några mjukt dra i handbromsen så att vi inte tog oss vatten över huvudet. Planeringen gick bra och helgen närmade sig med stormsteg.
Jag hann träna med Rocky hemma på ridbanan där han mest fokuserade på att klia sig mot mig medan jag försökte springa rakt och i bra tempo. Efteråt, när han fick beta en stund, funderade jag på vad vi gett oss in på. Tack vare mina Morganvänner kunde vi åka iväg och löshoppa för första gången i Rockys liv en månad innan debuten. Han såg ut som att han aldrig gjort annat i livet och jag lugnades lite i mina funderingar. Dagen innan visningen var chatten livlig och effektiv. Själv försökte jag stänga av konversationen under de få timmar jag hade på mig att förbereda Rocky inför morgondagen. Inte det lättaste med en unghäst som har lika mycket tålamod som en kattunge.
Jag hann med hälften av det jag tänkt och täcket jag köpt för att skydda mitt verk mot lösdriftens lera var alltför stort. I sista sekund fick Rocky låna en av islänningarnas täcken och kunde återförenas med sin bästis utan att ha en susning om vad som väntade när solen gick upp. När jag lyckats ta mig hem och leverera pizza till barnen och precis kört iväg mot ridhuset inför banbygget, skrevs det i chatten att allt var klart. Vår fina lilla grupp hade återigen visat att de kan arbeta snabbt och effektivt. Lite snopen över att inte ha hunnit hjälpa till vände jag hem igen och kände ändå en viss lättnad över att jag nu kunde sova lite extra inför morgondagen istället.
Nästa dag kör jag ut och packar in alla saker jag tror jag kommer behöva. Jag har ingen med mig och ska lasta Rocky själv och är riktigt nervös över hur han ska agera. Han har trots allt bara åkt släp tre gånger i sitt liv. Men, som den typiska Morgan han är, går han lugnt och försiktigt på släpet när jag ber honom och står där fint hela vägen till ridhuset. Jag blir återigen nervös då jag blivit sen och ska lasta ut en bit ner på vägen. Rocky är inte så trafikvan än och jag vet att en fin lördag lockar ut många mc-förare och bilister till vägarna runt Genarp.
Ännu en gång får jag bevis på hur fantastisk vår gemenskap är. Först frågar vår egen ordförande i föreningen om hon kan hjälpa mig med något trots att hon själv har två hästar att hämta och förbereda. Sedan kommer Rockys uppfödare, som har kört sju timmar enkel väg ner till Skåne bara för att se honom visas, och ytterligare två Morganvänner till undsättning längs vägen. Där går vi med min fina röda lilla häst i mitten och människor runt om som en buffert mot trafiken. Jag känner redan att vi vunnit allt som går att vinna idag bara genom att ha klarat den här delen.
Efter lagom väntan är det då vår tur att komma in och visa upp oss. Rocky är otålig och nervös men gör sitt bästa för att lyssna på mig. Jag går rakt och försöker hålla högt tempo, Rocky hänger på men vill också ha lite koll så det blir mycket parerande med grimskaft och spö och var jag står i förhållande till honom. Jag hör knappt vad domaren säger för jag är så fokuserad på vad jag och min bästa vän känner tillsammans. Dock undgår jag inte den fina kritiken att MIN häst är i så perfekt skick som en häst i hans ålder kan vara. Jag som oroat mig för att han ser lite maläten ut efter sina bravader med bästisen Ferrari i lösdriften eller att jag inte verkat hovarna tillräckligt väl stod nu och sken av stolthet.
Rockys anspänning tar ut sin rätt och när han ska hoppa är han mentalt slut. Men ändå gör han sitt absolut bästa och trots att han inte hoppar så fint som han gjorde en månad tidigare kunde jag inte varit stoltare. Det kändes som vi var världsmästare för att vi lyckats göra en visning tillsammans utan att ha någon erfarenhet, någon av oss. Jag hör inte vilka poäng vi får för Rocky gnäggar högt och gällt när vi ställer upp oss för resultatet. Jag minns bara att jag är så lycklig och vet inte hur vi tar oss ut ur ridhuset och in i en lånad box. Det första jag minns är när vi får en goodiebag och en blå rosett, då tänker jag att vi absolut inte kan ha kommit på andra plats i hans klass. Men det hade vi, och tillsammans med ett fåtal andra speciella rosetter är den där klarblåa den finaste jag någonsin har hängt upp.
– Sarah Sowid, med Lockarbos Rock The Night ”Rocky”
Foto: Jessica Jeansson